Scenskräcken och ångesten minuterna innan ridån går upp.

Det är klart att vi var nervösa och spända, en del mer och andra jävligt mycket mer.
Jag tillhörde dom sistnämnda, ni vet när dom beryktade hjärnspökena började informera mig om vad som skulle kunna hända där ute på scenen, att du skulle kunna glömma precis vart enda ord du repeterat in, att du skulle få en blackout och bara stå där på scenen med öppen mun och bara stirra, inte få ett ord ur käften och till sist när rodnaden i ansiktet blivit för påtaglig då rusar du av scenen för aldrig mer återvända.
Det är klart att det inte händer, har aldrig hört i värdlshistorien att en skådespelare drabbats av en sån kollaps, och det kommer inte hända heller, men nog fan lyssnar man på hjärnspökenas jävla ältande ändå, helt sjukt att man gör det, för inte fan brukar dom få rätt iaf, det blir ju aldrig så.

Okey att man kan vara nervös och spänd och glömma lite repliker, men du kommer på andra du blir ju inte bara tyst, du grejar det.
Och publiken vet ju iaf inte vad du ska säga, så vafan gå ut och kör din jävla scenskräckssopa!!
Men jag kan säga att dom sista 10 minuterna innan premiären av småstadsliv live i Edsbyn var tuffa, men när jag tog första steget ut på scenen lämnade jag den skitnervösa Christer Johansson bakom scen och ut klev en kvinna med ett enormt hängöga och fantastiskt hängiga bröst, Agneta Patrull!!

Och det gick bra, ingen jävla blackout fick jag heller.